Thyman

Det hela känns så extremt overkligt. Att pappa är död. Anders och mamma är arga på pappa. Jag vet vad ett svek är men livet är mer nyanserat än så anser jag. Själv känner jag att jag är glad att han har det bra nu. Men ledsen att han är utan oss.
Dagen därpå åkte jag själv tillbaka till sommarstugan. Andades in luften som finns där. Tittade ut över sjön från vardagsrummet. Satt i hans TV-fåtölj.

Gick in i rummet där han legat och sovit. La mig på hans plats. Det var ganska hårt eftersom de hade tagit med madrassen på båren. Och hans kudde. Men jag ville att han skulle färdas mjukt på väg in till rättsmedicin i Linköping. På något sätt känns det som jag lever i en pararell tillvaro. Jag är inte glad, inte ledsen.

I natt har jag inte kunnat sova något. Gick upp vid fyra tiden och fortsatte titta på /Heroes/ Har ändå sovit två timmar på morgonen. Åtta olästa SMS på min mobil. De flesta drån AISAB men några från vänner. Har bestämt mig för att skriva till pappas husläkare. Jag har flera frågor till honom. Men jag har också frågor till hans chef. Jag tror att jag kan skriva brevet utan att framstå som en rättshaverist.

Chattat lite med Jossan på förmiddagen. Släpat mig ut för att handla. Orkar inte köra ner bilen i garaget. Imorgon ska Anders och mamma gå till begravningsbyrån. Han som jobbar där är frimurare. Precis som pappa var. På en mindre ort stöter man på varandra vare sig man vill ej inte. Jag kommer ihåg när jag jobbade på lasarettet i Motala. Då träffade man flera av sina gamla klasskamrater som blev opererade.

Det är tomt efter pappa.