Premiär
Idag har jag lyssnat på ett helt Sommar-prat i P1. Förvisso i min iPod men ändå. Hanna Hellquist, journalist och programledare. Lätt lyssnat, underhållande men hela tiden en underton av allvar. Gillade det skarpt, framförallt att hon pratade på dialekt.
" I dagens program ska jag prata om hur det känns att få en örfil, och vad som händer när man tar 60 enheter Insulin... "
I morgon måste jag skriva om mitt abstract som skulle vara inlämnat för länge sedan. Jag och min kompis Anna ska föreläsa för ca 250 personer ute på Arlanda i november. Min chef sa först per telefon att hon hade bara några små kommentarer, annars såg det bra ut... Som så många andra gånger är ju verkligheten något annat.
På hennes rum gick vi igenom arbetet, rad för rad. Sammanfattningsvis kan man säga att abstractet blev total sågat. Egentligen inte så konstigt. Jag hade lagt ner lite tid och har inte haft tillfälle att skriva det i lugn och ro på jobbet. För jag tycker att det ska man få göra på arbetstid. Men på jobbet blir jag alltid avbruten och får sällan vara ifred. Jo, när jag stänger dörren till mitt rum.
Å andra sidan knackar folk på hela tiden och frågar varför dörren är stängd. Vart var jag? Ja just det, dessutom var hela abstractet ett halvhjärtat försök att verka akademisk.
På dagen idag frågade AKM, jag kallar henne så, Anna-Karin om jag ville följa med ut och dricka fin. Hon är bra snäll hon. Som vanligt ger jag ett halv lovande svar utan att det blir något av det ändå. Jag beundrar hennes tålamod med mig.
Veckan som varit får jag ändå betrakta som god. Bio i måndags med Lina. På duken visades /Transformers/ När filmen brakade igång kände jag hur ena trumhinnan gick sönder. Efter cirka 40 minuter med ett finger i mitt höger öra stod jag inte ut. Reste mig och gick med bestämda steg ut för att leta upp någon från personalen. Jag bankade på dörren till maskinrummet där filmen visades ifrån. Inget svar. Bankade igen med föga resultat. Till slut stötte jag på en hipp kille, förklarade mitt ärende så vänligt jag bara kunde, för det var ju trots allt inte hans fel. I falsett påpekade jag att det var så "jävla högt ljud"
Döm av min förvåning, hippa killen tar fram sin walkie-talkie och säger något ohörbart. Väl tillbaka i salongen hade dom sänkt ljudet. Att jag missat 15 minuter av filmen kändes helt plötsligt oväsentligt. Volymkontroll åt folket säger jag bara.
Kommentarer
Trackback